Turismens påverkan av Mellanösternläget – ojämn men hanterbar

OECD:s analys från april 2026 visar att turismen hittills har visat motståndskraft trots geopolitisk osäkerhet och ökade kostnader. Effekterna märks främst inom flygtrafik, priser och resenärers riskbedömningar snarare än en bred efterfrågeminskning. Kortare och närmare resor fortsätter att spela en stabiliserande roll för sektorn.

Deltagare i OECD:s Turismkommitté fick i slutet av april tillfälle att diskutera konsekvenserna av situationen i mellanöstern för turismsektorn och vad detta innebär för turismplanering, med lärdomar dragna från pandemin. Mötet hade ett stort deltagande, med över 30 länder representerade samt representanter från EU-kommissionen, EIT (European Travel Commission) och UN Tourism. Här följer ett sammandrag och de viktigaste slutsatserna från mötet.

Turismen under press – men utan efterfrågekollaps

Trots den osäkra omvärldssituationen har ingen systemisk kollaps i efterfrågan på turism rapporterats, bortsett från i de länder som direkt påverkas av konflikten. Utvecklingen präglas i stället av en tydlig förtroende‑ och kostnadschock snarare än en faktisk efterfrågeschock. Den mest påtagliga påverkan syns inom flygtrafiken, där störningar i Mellanösterns viktiga nav för långdistansresor har lett till konsolidering av rutter och omfattande omdirigeringar. Detta ökar både kostnaderna och den operativa komplexiteten för flygbolag och resenärer.

Samtidigt sätter stigande bränsle‑ och transportkostnader ytterligare press på flygpriser och logistik, vilket bidrar till högre driftskostnader och förstärker inflationstrycket i turismnäringen. I detta läge visar sig kortdistans‑ och inrikesresor vara mer motståndskraftiga än långväga resor. Det finns även indikationer på att etablerade destinationer och storstadsområden klarar sig bättre än mer perifera och regionala besöksmål.

Säkerhetsaspekten har samtidigt blivit allt viktigare för resenärer. En fortsatt osäker omvärld riskerar att påverka hur, när och vart människor väljer att resa, liksom vilka transportvägar de föredrar. Sammantaget pekar utvecklingen på en turismsektor som inte är i fritt fall, men som står inför betydande anpassningar i takt med förändrade riskbedömningar, kostnadsstrukturer och resmönster.

Växande politiska utmaningar om konflikten fortsätter

• Risk för varaktigt svag efterfrågan, driven av säkerhetsoro samt restriktiva eller långvariga reseråd
• Högre driftskostnader för turistföretag, inklusive bränsle, försäkringar och brist på insatsvaror, vilket pressar lönsamhet och investeringar
• Sårbarhet till följd av ett alltför stort beroende av specifika knutpunkter, rutter eller källmarknader
• Förhöjda risker för infrastruktur och flygnavigering, med potentiellt långvariga konsekvenser för tillgänglighet och uppkoppling
• Behov av att ombalansera turismstrategier mot ökad marknadsdiversifiering, inhemsk och regional efterfrågan samt integrerad krisberedskap som samordnar turism-, transport- och energipolitik.

Lärdomar från covid‑19

Covid‑19‑pandemin visade tydligt att motståndskraft är avgörande för turism och besöksnäringens långsiktiga stabilitet. Flexibilitet, god krisberedskap och effektiv samordning mellan offentliga och privata aktörer är centrala för att hantera snabba förändringar.

Inhemsk turism fungerade under pandemin som en stabiliserande faktor när internationella resor minskade, samtidigt som transparent och konsekvent kommunikation visade sig avgörande för att upprätthålla förtroende. Erfarenheterna understryker även behovet av flexibla bokningsvillkor, anpassningsförmåga vid inflationstryck samt värdet av realtidsdata och kontinuerlig scenariomonitorering för välgrundade beslut.