Artikeln publicerades 9 oktober 2026
Naturen återhämtar sig alltid? En analys av deltagares ansvar vid utomhus events
Vill du förstå hur deltagare i naturbaserade lopp och tävlingar verkligen ser på sin miljöpåverkan och biofysiska gränser under ett arrangemang?
Denna forskning avslöjar den kognitiva dissonansen hos idrottare – där tävlingsfokus, prestation och upplevelsen av storslagen natur ofta krockar med det faktiska miljöansvaret på marken. Få konkreta strategier och råd för hur arrangörer och förvaltare kan designa lopp som sätter tydliga gränser och guidar deltagarna till ett genuint, hållbart beteende i praktiken.
Forskningen i korthet
En studie visar att deltagare i naturbaserade idrottsevenemang ofta drabbas av en kognitiv dissonans när det kommer till deras egen miljöpåverkan. Forskarna har undersökt hur löpare och cyklister ser på det markslitage och den erosion de lämnar efter sig, och landar i en tydlig slutsats: deltagarna upplever loppen som hållbara så länge det inte skräpas ner, men blundar för de djupare spåren i terrängen. När tävlingsfokuset tar över prioriteras den egna prestationen, och ansvaret för att skydda naturen skjuts över på arrangörerna.
Det innebär att arrangörer och myndigheter inte kan lita på deltagarnas självbegränsning, utan måste designa lopp med tydliga ramar, beteenderegler och fysiska begränsningar. För kommuner, länsstyrelser och destinationsbolag ger studien nya insikter om hur man kan styra idrottsturismen i en genuint hållbar riktning – där idrottares kärlek till naturen omvandlas till ett faktiskt miljöansvar i praktiken.
Bakgrund och syfte – Varför undersöks deltagares syn på miljöeffekter?
Forskningen utforskar en central paradox i dagens naturbaserade turism- och evenemangsvärld: Hur kan människor som drivs av en djup kärlek till naturen samtidigt blunda för de ekologiska skador de själva orsakar under en tävling?
Bakgrunden till studien är den kraftiga boomen för extrema uthållighetslopp och cykelarrangemang i alpina och subarktiska miljöer, som exempelvis i Jämtlandsfjällen. Denna form av aktiv sportturism ses ofta som en ren vinst för folkhälsan och den regionala ekonomin. Samtidigt utsätts känsliga ekosystem för ett intensivt tryck under korta tidsperioder. Tidigare forskning har visat att även ett fåtal passager kan ge upphov till långvarig erosion, men studier har saknats kring hur deltagarna själva upplever och rättfärdigar sin påverkan.
Studien använder ett nerväxtperspektiv (degrowth) för att undersöka hur deltagare i ett fjällmaraton och ett mountainbikelopp relaterar till biofysiska gränser och det egna miljöansvaret under pågående lopp. Syftet är att överbrygga ett forskningsgap kring idrottares miljöetiska medvetenhet och ge förvaltare och arrangörer praktiska verktyg för att hantera det växande slitaget i skyddade naturmiljöer.
Resultat: Vad anser deltagarna om sin miljöpåverkan?
Studien ger tydliga svar på hur deltagare reflekterar över miljöskador och varför det är så svårt för den enskilda idrottaren att utöva självbegränsning i stunden. De viktigaste resultaten kan sammanfattas i följande punkter:
- Skräp väcker känslor, men markslitage accepteras
Deltagarna gör en skarp skillnad på ”mänskliga” och ”icke-mänskliga” skador. Skräp, plast och koldioxidutsläpp (från resor eller arrangörens helikopter) ses som onaturliga och väcker starka negativa känslor. Markslitage, djupa lerhål och nedtrampade stigar betraktas däremot som en ”naturlig” och acceptabel del av sporten som naturen förväntas läka på egen hand.
- Naturens storlek används för att förminska skadan
Deltagarna rättfärdigar markskadorna genom att kontrastera stigen mot det omgivande, till synes oändliga landskapet. Att stigen nöts ner och blir bredare ses inte som ett problem eftersom ”det finns hundratusentals hektar orörd natur bara tio meter bort”. Landskapets upplevda överflöd döljer den lokala ekologiska sårbarheten.
- Tävlingsfokus och teknik tränger undan miljöhänsynen
När startskottet går hamnar miljöetiken i bakgrunden. För löpare handlar det om att hålla farten och hitta ett torrt fotfäste, vilket gör att man springer vid sidan av stigen och breddar lerhålen. För cyklister krävs stort tekniskt fokus för att hålla balansen på anlagda spänger, vilket gör att många väljer att cykla direkt i marken istället.
- Framtida tillväxt ses som det verkliga hotet
Intressant nog accepterar deltagarna det slitage som sker vid nuvarande deltagarnivå, men de ser framtida tillväxt som en destruktiv kraft. Det finns en utbredd medvetenhet om att det finns en brytpunkt (en bärförmåga) där för många deltagare skulle få loppet att helt förstöra naturupplevelsen och miljön.
- Ansvaret skjuts helt över på arrangören
Deltagarna upplever att det är för svårt för en enskild individ att göra miljöbedömningar i stunden. Eftersom loppet är godkänt av myndigheterna utgår deltagarna från att den miljöskada som uppstår är kalkylerad och acceptabel, och att det är arrangörens sak att bygga bort problemen med spänger eller grus.
Slutsats
Sammanfattningsvis visar studien att idrottares miljömedvetenhet i vardagen inte automatiskt översätts till ett hållbart beteende under en tävling. Det räcker inte med mjuka rekommendationer; så länge deltagarna befinner sig i en tävlingskontext kommer de att prioritera prestationen och förvänta sig att arrangören tar hela ansvaret för miljöskyddet.
För platsmarknadsförare och arrangörer innebär detta att naturbaserade evenemang kräver en hårdare styrning. Hållbarhet uppnås inte genom att lita på att deltagarna ”lämnar osynliga spår”, utan genom att designa lopp där miljöhänsyn görs till en del av själva tävlingsreglerna. Endast genom att sätta tydliga, biofysiska gränser och kommunicera dessa genom sportens egna kanaler kan man bevara de unika miljöer som är hela grunden för evenemangets attraktionskraft.
Praktiska råd
Praktiska och operativa råd för länsstyrelser, kommuner, destinationsbolag och arrangörer av naturbaserade evenemang.
- Inför strikta beteenderegler och tidsstraff: Ersätt vänliga rekommendationer med tydliga regler i tävlingsbestämmelserna. Inför tidsstraff eller diskvalificering för deltagare som medvetet springer eller cyklar utanför markerade stigar och spänger för att vinna tid.
- Sätt ett fast deltagartak baserat på terrängens sårbarhet: Våga begränsa evenemangets storlek. Forskningen visar att deltagarna själva efterfrågar gränser för tillväxt för att undvika att loppen passerar en brytpunkt där deltagare tvingas ut i vegetationen.
- Använd idrottsstjärnor som miljöambassadörer: Eftersom deltagarna är djupt engagerade i sin sport har välkända profiler och elitidrottare stor påverkan. Låt dem agera förebilder och kommunicera vikten av spårteknik och miljöhänsyn före start.
- Skapa beredskap för sista-minuten-ändringar av banan: Naturförvaltare och arrangörer måste ha flexibla tillstånd och bansträckningar. Om kraftigt regn gör vissa markpartier extremt sårbara dagarna före loppet, måste banan snabbt kunna dras om till tåligare terräng.
- Visualisera slitaget för deltagarna (utbilda före loppet): Eftersom deltagarna sällan upptäcker markskadorna under själva loppet, bör arrangörer använda före- och efterbilder i sin digitala kommunikation för att öka medvetenheten och förståelsen för varför vissa restriktioner införs.
- Standardisera vokabulären i tillstånd och miljöanalyser: Myndigheter och arrangörer behöver tala samma språk. Utveckla checklistor som differentierar skadeverkningar på olika naturtyper (t.ex. våtmarker kontra torr terräng) så att miljöbedömningen blir vetenskaplig och specifik.
- Bygg fysiska skydd på strategiska platser: Eftersom deltagarna flyttar ansvaret till arrangören måste känsliga passager säkras fysiskt. Lägg ut tillfälliga markskydd, tillräckligt breda spänger eller förstärk partier med lokal kross för att förhindra spårbreddning.
- Koppla ihop evenemangstillstånd med långsiktig fysisk planering: Se inte evenemang som isolerade händelser. Kommuner och länsstyrelser måste inkludera kommersiella lopp i översiktsplaneringen för att kunna reglera de kumulativa (sammanlagda) effekterna på natur och rennäring över hela året.
- Ersätt tillit med oberoende uppföljning och besiktning: Lita inte enbart på arrangörernas egna rapporter. Inför krav på oberoende efterbesiktningar och villkora framtida tillstånd eller kommunala bidrag mot att utlovade miljöåtgärder faktiskt har genomförts.
Om forskningen
Rubrik: Nature always recovers! A degrowth analysis of event participants' perspective on environmental impacts
Sammanfattning: Framgångsrik och hållbar naturbaserad evenemangsutveckling handlar mindre om att lita på idrottares goda vilja och mer om att sätta tydliga, strukturella gränser för hur naturen får användas. Genom att integrera miljöhänsyn i tävlingens logik skyddar du den unika naturresurs som gör din destination attraktiv från första början.
Forskare: Axel Eriksson (Mittuniversitetet, ETOUR) och Helene Balslev Clausen (Aalborgs universitet)
Ladda ner rapporten: Nature always recovers! A degrowth analysis of event participants’ perspective on environmental impacts - ScienceDirect Länk till annan webbplats.
Denna artikel är sammanfattad utifrån en forskningsrapport med hjälp av AI.

